Under 1804-talet blev det en konjunkturuppgång i Europa. Skeppsbyggerier satte fart längs våra kuster. Ett varv anlades i Skeppsvik och det togs i bruk 1848. Troligtvis byggdes inte mer än tre stora fartyg på varvet men båtreparationer var desto vanligare. Följande stora skepp byggdes; barkskeppet Ann-Charlotte på 400 ton, skonerten Säfvar på 400 ton och den stora fullriggaren Lizzi på över 5000 ton.

Det var inte förrän 1865 Sävar lastplats fick sitt namn Skeppsvik. Under senare delen av 1800 talet utskeppades från Hästskäret grövre timmer till Holland och så kallade kransågat virke från privata försäljare. Virket transporterades till Hästskäret vintertid med häst från kringliggande byar.

Från Bredskäret utskeppades brädor som flottades nerför ån från Sävar såg och lagts upp i brädgårdar söder om kajen, som anlagts vid Herrgården. Virket lades i pråmar och bogserades ut till skutorna.
Sågning i Sävar och utskeppning i Skeppsvik fortsatte ända fram till och med 1889 då brädgården ödelades av eld. Efteråt flyttades verksamheten till Sandvik.

Sävarån blev 1890 allmän flottled ända från sjön Lossmen ovanför Ekträsk till utloppet i Skeppsvik.
En kanal byggdes 1913 av Sandviksbolaget några hundra meter söder om Skeppsviks herrgård genom näset till Ytterfjärden. Ett buntverk fanns i kanalens mynning, som nu är igenfylld. Landhöjningen och uppgrundningen gjorde att sorteringen måste flyttas.
I början av 1930-talet grävdes en ny kanal alldeles intill Herrgården och ett nytt modernt buntverk anlades. Dessa anordningar togs i bruk 1936 och därvid upphörde flottningen under Räftbron.

Omkring 1920-40 var flottningen som mest intensiv, inte mindre än 2,5-4 miljoner kubikfot flottades årligen. Vid mitten av 1940-talet fanns 600 flottare, varav drygt 30 sysselsattes med sorteringsarbete i Skeppsvik. I genomsnitt pågick flottnings- och sorteringsarbetet från början av maj till mitten av juli. År 1951 var det sista året som timmer flottades i Sävarån.

Landsvägen till Skeppsvik kom sent. Redan i slutet av 1850-talet ville Olof Forsell, Sävarbrukets ägare, bryta väg mellan Ytterboda och Skeppsvik. Han fick avslag på ansökan eftersom vägen ansågs inte vara till allmännytta, utan enbart kom bruket till godo. Det var inte förrän 1874 som väg började byggas och den blev klar fem år senare.
Verksamheten vid lastageplatsen samt flottningen gav sysselsättning och detta var grunden för byns tillväxt. I början av 1900-talet hade Skeppsvik över 100 bosatta personer. Vid denna tidpunkt var det också ytterst nära att Skeppsviks hamn skulle blivit Umeås uthamn. Med endast en rösts övervikt blev det istället Holmsund.
När flottningen upphörde minskade befolkningen snabbt och byn avfolkades. Idag räknar man med ett 30-tal bofasta personer.

Skeppsvik ligger på en allmänning som tillhör Sävar byamän. Den fasta befolkningen bodde på allmänheten och arrenderade sina tomter. 1964 beslutade Länsstyrelsen om byggnadsstopp på en del öar och skär tillhörande allmänningen. Stora delar av skärgården utanför Skeppsvik liksom delar av Jergrundet och Hällskär blev naturreservat. Samma år började även Sävar byamän sälja ut tomtmark till det fast boende som önskade köpa. Närmare 100 fritidshus finns idag i Skeppsvik.

1849 flyttade herrgården från sin ursprungliga plats vid järnbruket i Johannesfors, där den uppförts på 1700-talet, till Brädskäret i Skeppsvik. Herrgården räknas idag som en kulturhistoriskt intressant byggnad.

Numera drivs Skeppsviks Herrgård av Stefan och Annalena Andersson som restaurang- och konferensanläggning.